Vilket fantastiskt fint mottagande jag fick på jobbet idag! En stor underbar tulpanbukett väntade på mitt kontor, många värmande ord och kramar fick jag och sedan en vacker orkidé. Svårt hålla tårarna tillbaka, kan jag säga. Jag har nig varit lite saknad ändå.
Kramen
Då var det dags att bli en vanlig människa igen. Imorgon ska det bli jobb, visserligen bara halvtid, men ändå. Det kändes som en hel evighet till den här dagen, då när jag nyss fått beskedet, eller under de där dagarna då en timme framåt var fullt tillräckligt, eller mer än tillräckligt, att hantera. Nu håller vi tummarna för att det ska fungera och att jag ska orka. Det är svårt att veta hur mycket man orkar efter en sådan här pärs. Den speciella cancerrelaterade tröttheten som kallas fatigue ger en alldeles unik, nästan förlamande trötthetskänsla, och hjärnkapaciteten är helt klart förändrad. Det känns ändå skönt att veta att det är normalt att hjärnan påverkas av cytostatika men att den så småningom kommer att återgå till det normala. Tills dess får väl mina kollegor ha överseende med viss trögtänkthet och stunder av halvdvala.
Sköt om er!
Kramen
...att ansa sitt lilla hår :)
Kramen
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Gjorde en skelettscint i tisdags eftersom jag har ont i ryggslut/bäcken. Skelettet är där metastaser är vanligast vid bröstcancer. Resultatet fick jag idag. Det finns inget som tyder på spridning. Hurra!!!!!
Så sitter man här och året är nu 2013. Tankarna far åt alla möjliga håll och fylls av önskningar om ett friskt år. Inledningen har varit god med lugn och ro, traditionsenlig fest med goda vänner, inköp av nya träningskläder samt invigning av dessa med löpturer (inte så långa eller snabba, men ändå) och första gruppträningspasset efter kulans upptäckt. Det blev Sh'bam med härliga inspirerande M, vilket gav massor av energi. Längtar redan till nästa trots att höger knä protesterar och morrar. Imorgon ska jag en snabbis till jobbet och sedan på tur med bästa C. På lördag firar vi Lillbubblan som fyller hela tre år och på söndag bär det av till Halmstad för rehab. Hade någon annan än en mamma tvekat och varit på väg att ångra sig när det drar ihop sig?! Tror inte det. Nåväl, det ska nog göra gott för kropp och själ. De klarar sig nog utan mig här hemma. Tror jag :)
Tills vi hörs igen
Sköt om er!
Kramen
Nyfärgad softas det i väntan på desserten. Sista behandlingsdagen inleddes med hotellfrukost och avslutas med trerätters:) Mumma!
Kramen
Ja, faktiskt! Dan som i sista strålningsdan, som i sista behandlingsdan. Sedan lämnas jag åt mitt öde, ensam utan sjukvårdens planerade kontroller ända till sommaren, då första återbesöket är inplanerat. Nästan lite ruggigt, men givetvis helt underbart. Jag har tagit mig igenom denna pärs och jag vill banne mig inte veta av något mer av den här sjukdomen. De första tre åren är de mest kritiska. En och annan tanke och tumme där, tack! Tack för den!
Senaste tiden har innehållit möten som givit mig massor av energi. Glöggfesten i Aneboda var naturligtvis pigg och glad ;) och hotellets värdar generösa som vanligt. Lunch hos finaste V gav näring både till kropp och själ. Besök av alla nära och kära kollegor påminde om lyckan att ha en arbetsplats att trivas på och sist men inte minst latte med vännen-man-kan-prata-om-allt-med, som alltid visar vad sann vänskap är. Tack alla!
Kramen och sköt om er!
Oj,oj, oj - time flies! Det går åt rätt håll och livet känns lättare minsann. Hela tolv av tjugofem strålbehandlingar är avklarade och venporten opererades bort igår. Hurra! Cytostatikakapitlet är definitivt över! Bara tretton strålningar kvar innan jag helt kan säga tack och goodbye till den här resan. Jag kommer att vara sjukskriven hela januari för att få möjlighet att själv reparera kropp och själ, som sannerligen blivit tilltufsade rejält. En vecka kommer jag att skickas på rehab, det ni! They say I have to go to rehab and I say yes,yes, yes... Hupps, nu ringde kvinnan Siv från Spenshult. Det blir rehab vecka tre :). Märkligt, mycket märkligt.
Nu när kroppen börjar fungera som en kropp igen ska jag så sakteliga ta tag i träningen igen. Först promenader, längre och längre, snabbare och snabbare, bygga upp lite styrka igen, sedan lite löpning och gruppträning. Längtar efter att lätt flyga över step-brädan med ett leende på läpparna. Kapitlet upptrappning har börjat. Wihaa.
Sköt om er!
Kramen
Kategori: Allmänt
Äntligen, äntligen, äntligen!
Just avnjutit två av kvällens tre rätter med tillhörande Valpolicellavin och päser i soffan med bubbel. Desserten får vänta en stund tills plats finnes... Tänk att stunden är kommen då alla cytokurer är avklarade och de värsta biverkningarna från den sista är över (bara lite blodpåfyllning på måndag på grund av att de röda strejkar). Tack älskade familj för att ni orkat med mig under den här enormt påfrestande sommaren och hösten, tack alla fina vänner för stöd och peppning, tack till mig själv för att jag aldrig sett någon annan väg än framåt! Det finns alltid ett ljus i tunneln!
Har idag varit på strålningsenheten för förberedande besök inför kommande strålning. Jag är nu den enda i familjen som är tatuerad ;-)
Den 20 november drar det igång och YES, jag kommer att bli klar till jul!
Njut av livet, mina vänner!
Kramen
Pust och päh! Kraft och styrka emottages vänligt men bestämt!
Kramen
Dagen innan sista cellgiftet! Längtar så tills pärsen är över. Några veckor till, sedan kanske man kan bli någorlunda normal. Eller typ så normal jag nu kan bli.
Undrar dock hur natten ska bli. Laddad med krypande cortison och till råga på allt fullmåne! Hua! Det lär bli gluggöppning inatt.
Har också fått tid till läkarbesök inför strålningen redan den nionde november. Undrar när de kör igång sedan. Det sägs att man bör vänta minst fyra veckor efter cyto.
Träffade finaste M igår! Tack för en fin stund och för den energi och kraft Du gav mig!
Nu mys i soffan med lillfis framför Pippi.
Kramen
Efter en riktigt skruttig period efter senaste kuren börjar klättringen uppåt. De röda följde de vitas stig nedåt, vilket resulterade i blodtransfusion. Jag tackar dig anonyme givare för detta! Känner mig nu igen förmögen att hämta posten utan upplevelsen av att hjärtat sitter i huvudet, blåsbälgen i lungorna och blytyngderna i benen. Det var värt en heldag i stålsäng.
Igår firades underbara Emmie. Jag är så glad över att kroppen orkade hålla ihop och till och med laga en uppskattad trerättersmeny. Nu puttrar portersteken redan inför kvällen och i eftermiddag blir det trattkantarellplock med hela barnaskaran.
Ha en underbar lördag!
Kramen