Ja, jag säger då det. Så många förlösande skratt var längesedan jag upplevde! Vilka underbara, nya bekantskaper! Tack till er alla för att ni berikar mitt liv!
Så checkade man då in på rehab igår. Träffade gruppen, personal och avnjöt tillsammans den första gemensamma middagen. Tillbringat natten i ett mysigt rum för två, kändes ensamt och konstigt. När jag körde hit igår kom tanken många gånger att vända och styra hemåt igen, men bilen fortsatte mot given destination. Tanken att lämna och svika mina barn känns jobbig.
Nåväl, dagen Idag inleddes med ett rogivande bad i den 34-gradiga saltvattensbassängen. Man kunde enkelt flyta omkring likt en vilsen kork. Efter frukosten samlades alla deltagare och personal för presentation. Alla berättade kort eller långt om sin bakgrund. Jag hann tänka och känna med de andra och undrade hur de hade orkat kämpa, ända tills det var min tur. Det var ju faktiskt jag som satt där, med en lika tuff resa bakom mig som de andra. Hur har jag orkat? Jag har nog ändå inte förlikat mig med situationen. Jag har haft cancer, sjukdomen som börjar på c.
Äntligen är alla cellgiftsbehandlingar över och jag önskar innerligt att ingen, ingen skulle behöva gå igenom detta elände.
Nästa vecka drar det igång med strålning. Har redan gjort de förberedande undersökningarna och är nu den enda i familjen som är tatuerad :)). På tisdag kl 8.30 ska jag infinna mig för den första av tjugofem strålningar. Om allt flyter på som det ska är jag klar till jul. Hurra!
Så här, nu efter den värsta fasen, infinner sig en ofantlig trötthet, såväl fysisk som mental. Jag försöker bara låta dagen komma, vila och undvika så många stressmoment som möjligt. Jag inser vikten av att bara vara och att försöka landa i allt som varit och komma skall. Allt har gått så fort och bara snurrat på. Tiden efter den 31 maj då beskedet kom har bestått av operation, oro, väntan på svar, operation igen, behandlingar, smärta, illamående, blåsor, ofantlig trötthet, sorg, sjukhusvistelser, provtagningar, dåliga värden, you name it.... Nu har jag hamnat i ett slags tillstånd bestående av en mängd frågor inför framtiden blandat med ett konstigt tomt trötthetsvakuum. Antar att det är bara att låta tiden gå och fylla den med sådant som ger mig kraft och energi. Ska nu ta en kopp te och därefter en tur med hunden. Energi var ordet, sa Bill!
Fullproppad av cortison känns det som det kommer att bli en dag på benen. Imorgon lär smärtorna komma smygande för att, om det blir som sist, kulminera fredag, lördag. Inget jag ser fram emot, MEN, jag tjatar, det närmar sig slutet av detta kapitel, cytostatikapitlet.
By the way, så kommer det lite babyfjun på huvudet nu. Tänk va, så glad man kan bli för det. Fransarna är i stort sett väck, men bryntappet verkar ha stannat av, peppar peppar. Jag anar vägen tillbaka. Den lilla hjärnaktivitet som finns kvar, vilken också blir störd av hela den här soppan, är just nu fullt upptagen med att tänka ut hur jag ska göra plats för alla roligheter efter nyåret. Olika konstellationer av vänner som jag bara måste göra något kul med. Längtar så efter det. Redan planerat är sista helgen i november (mellan cyto och strål) med döttrarna mina. Det blir en tur till Hufvudstaden för mys och shopping. En resa till Rom är också bokad i mars med kärleken. Mera mys, nu på tu man hand. Har länge velat resa till Rom, men av olika anledningar har det prioriterats bort. Dock inte längre. Det får vara slut på sådana dumheter nu. Gör det du vill och längtar efter! Don't dream your life, live your dream!
Lillsork har feber. Hoppas, hoppas min halta lekamen kan stå emot! Idag till och med tröttare än Berit, som Bernt skulle jag gissa. Bernt är egentligen ett ganska skojigt namn. Känns inte färdigt liksom, och om man tar i lite vid uttalet av B så är man ganska säker på att det måste handla om en bergsget:) Idag hade man lovat vackert väder. Jaså. Jaha. Var? Inte här. Och här är där där man är. Ju. Trött var ordet. Jag tycker Bernt kan åka hem. Kramen
Ja, det känns faktiskt som att jag fortfarande väntar på att sommaren ska komma, trots att hösten mycket tydligt är på väg in. Jag älskar hösten med sina färger, dofter och svampar och faktiskt kan även en färgblind stackare som jag njuta av skiftningarna, men sommar är ju ändå sommar liksom. Det känns som den aldrig riktigt kom.
Igår fick jag tredje behandlingen. Värdet för de vita blodkropparna var lågt dock, precis på gränsen för tillåtet inför ny behandling. Denna innebär att jag nu ska ta sprutor för att få upp värdet, varje kväll i fem dagar. Tog den första igår. Kändes lite obehagligt att sticka sig själv men det gick bra. Gjorde det snabbt utan att tänka.
Nu vila lite. Trött som Bergsgeten Berit. Och nej, det blev tyvärr ingen Macbeth, dels på grund av de vita men jag kände mig helt enkelt för trött också.
Då är det nu så att håret börjar falla av. Passar på att njuta extra av att känna vinden i håret (ja, det känns även i det korta). Det dröjer ju liksom ett tag till den möjligheten finns igen.
Om ni undrar varför jag inte inte skrivit på länge så är det helt enkelt för att jag haft fullt upp med att njuta av sommaren. Den har ju liksom äntligen kommit nu. Vi tog en dagstur till Öland i tisdags, de andra dagarna har avnjutits i lugn och ro i trädgården, förgylld av underbara familjen samt besök av fina vännerna V och I. I hade bilen fullastad av diverse prylar jag raggat upp och köpt obesett, bland annat en säng till lillfisen. Nu slipper han trassla in benen mellan sängspjälarna:-) Jättefin var den.
God mat och dryck intages så ofta jag hinner och jag trotsar råden om att akta mig för solen. Tänker att så länge jag mår bra och inte märker något speciellt så måste det vara bra för mig.
Har tänkt på en sak ofta. Jag njuter otroligt mycket av att känna marken mot mina fötter, känner liksom liv och kraft i det. Fantastiskt. Aldrig upplevt innan på deta sättet.
Första lilla löpet avklarat efter cyton. Känslan av att faktiskt vara en vanlig fungerande människa är enorm. Njutningen av att leva och och känna groovet i John Mayers låt efteråt bygger på känslan. Njut!
Håret. Håret är klippt. Kort. Snyggt faktiskt. Tack C för hjälpen! Det lååånga håret är sparat. I en påse. Faktiskt känns det inte lika konstigt som jag föreställt mig. Helt naturligt, underligt nog. Kanske blir det värre när huvudet är kalt, dock!? Kalt och kallt liksom. Lillsorken verkar inte bry sig så mycket om jag har kort eller långt hår heller, mer än att han är noga med att påtala "min mamma", vilket naturligtvis gör mig stolt som en tupp. Nej, tupp kan jag ju inte vara. Vill inte vara heller för den delen. Kan man vara stolt som en höna? Tveksamt. Hur eller hur, stolt oavsett. Nu väntar grillen och mumsmiddag. Sköt om er!
Jaha, då har jag snart avverkat dag tre i samband med min första cellgiftsbehandling. Dag två till tre sägs vara de värsta. Jag har nog klarat mig ovanligt bra ( om man nu vågar ropa hej). Lätt illamående, en dag utslagen i bingen, muntorr och lite kass i magen känner jag mig helnöjd med. Idag har jag till och med klarat av en promenad à la liten. Så, alltså mina vänner, jag är vid god vigör trots divese yttre påfrestningar. Heja mig ;-) Nu kan det bara bli bättre. För den här gången!
Då är den på plats, porten. Lite scary var det allt men jag höll mig cool och behövde inget lugnande under operationen. Lokalbedövning och proffsiga och trevliga människor runt omkring gjorde att jag kände mig trygg. Blev också inbäddad som i ett litet tält. Trots att camping inte riktigt är min grej så kändes det i sammanhanget som en bra ide'. En hållplats till passerad på resan alltså.
Nu ser jag fram emot en helg i Kolmården med familjen innan första behandlingen på måndag. Sköt om er!
Kramen
Visst är det konstigt. När livet utmanas har livet i sig aldrig varit så kärt förut. Plötsligt inser man att man faktiskt betyder något. För ganska många. Plötsligt inser man att livet i sig betyder något. För en själv. Jag som alltid trott att jag, om jag skulle hamna i ett iskallt vatten i samband men en olycka till havs, skulle överlämna mig åt kylan och vattnet och vila i det. Jag vet nu att jag inte funkar så. Tänk vad man lär sig va. Jag skulle kämpa tills det sista lilla uns av kraft lämnar min envisa lekamen, och det ögonblicket skulle vara detsamma som räddningen. Jag är nog en ganska seg och envis jäkel ändå. Det är nog bra det. Så bara så ni vet nu - jag kommer inte att ge mig i detta. Med all respekt och ödmjukhet till kulan och dess anhängare - jag kommer att vinna denna strid!
Japp, då har jag fått tid för att operera in port-à-cath den 12 juli samt första behandling den 16:e. Känns bra att komma igång samtidigt som det är lite skrämmande. Det gäller nu att försöka fånga varje dag, varje stund, varje ögonblick av ro, kärlek och glädje. Hade hoppats på lite sol (eller mycket) innan behandlingsstart men det hoppet känns inte så hoppfullt.
Bara själva ordet får mig nästan att må illa. Onkologen. Hua. Bara att bita ihop och med stadiga steg marschera på. Skönt att inte vara ensam.
Blev omhändertagen av en mycket sympatisk bröstonkolog; pedagogisk, lugn, trygg och dessutom snygg :-). Planen är nu sex cytostatikabehandlingar var tredje vecka. Först måste jag bara få en ven-port inopererad. Väntar på tid för det. Behandlingarna bör starta 4-6 veckor efter operation. En ven-port har man eftersom det inte går att spruta in giftet rakt in i kärlen då de skulle bli helt förstörda. Det är ingen hallonsaft, som han sa den gode Ulrik (läkaren). Just nu känns det som en storvinst på Lotto att det blir sex och inte nio,vilket var förhandsbeskedet. Hoppas kunna ta de små inplanerade turerna med familjen innan första behandlingen. Sedan vet man ju inte hur man mår.
Tänker ofta på hur mycket familj och vänner betyder för mig. Tänker också på dem som är ensamma i en sån här situation. Så mycket tyngre det måste vara.
Varmt tack till alla som på ett eller annat sätt finns som stöd för mig!
Surrealistisk! Hela situationen är surrealistisk! Det rationella jaget planerar för en sommar och höst med perioder av förgiftning. Här ska förgiftas. Planerat. Vad som helst för att slippa de små typerna framöver. De säger ju nämligen att jag är sjuk, eller egentligen inte, men jag kan bli sjuk igen. Trots att jag känner mig frisk (frånsett ett ömmande bröst och mental trötthet) så måste alla eventuella små typer på lur utrotas å det snaraste.
Det känslomässiga jaget åker berg- och dalbana. Glädje, sorg, rädsla dyker upp som små gubbar i lådan. Jag hoppas att Gubben Glädje ska ta allt större plats! Stå på dig! När Gubben Glädje vilar och de andra gubbarna är i farten tar det självbevarande jaget över och placerar dem i en låda utanför mig själv och menar att det här handlar om någon annan, glöm det! Jag tänker att det nog är ganska bra att ha de här olika jagen, så länge de är vänner med varandra vill säga, men det tar väldigt mycket energi att hålla reda på alla jag och gubbar. Jag är ganska trött. Man lär sig ändå ganska mycket om sig själv och hur man fungerar i prövande situationer. Jag trodde jag visste ganska mycket, men det finns mer att lära. Livet är en skola, inte en institution utan en lärprocess. Mitt stora mål i den här delprocessen är bli ren. Jag kommer att bli ren, och visare.