Då var det dags
Då var det dags att bli en vanlig människa igen. Imorgon ska det bli jobb, visserligen bara halvtid, men ändå. Det kändes som en hel evighet till den här dagen, då när jag nyss fått beskedet, eller under de där dagarna då en timme framåt var fullt tillräckligt, eller mer än tillräckligt, att hantera. Nu håller vi tummarna för att det ska fungera och att jag ska orka. Det är svårt att veta hur mycket man orkar efter en sådan här pärs. Den speciella cancerrelaterade tröttheten som kallas fatigue ger en alldeles unik, nästan förlamande trötthetskänsla, och hjärnkapaciteten är helt klart förändrad. Det känns ändå skönt att veta att det är normalt att hjärnan påverkas av cytostatika men att den så småningom kommer att återgå till det normala. Tills dess får väl mina kollegor ha överseende med viss trögtänkthet och stunder av halvdvala.
Sköt om er!
Kramen