Då var det dags att bli en vanlig människa igen. Imorgon ska det bli jobb, visserligen bara halvtid, men ändå. Det kändes som en hel evighet till den här dagen, då när jag nyss fått beskedet, eller under de där dagarna då en timme framåt var fullt tillräckligt, eller mer än tillräckligt, att hantera. Nu håller vi tummarna för att det ska fungera och att jag ska orka. Det är svårt att veta hur mycket man orkar efter en sådan här pärs. Den speciella cancerrelaterade tröttheten som kallas fatigue ger en alldeles unik, nästan förlamande trötthetskänsla, och hjärnkapaciteten är helt klart förändrad. Det känns ändå skönt att veta att det är normalt att hjärnan påverkas av cytostatika men att den så småningom kommer att återgå till det normala. Tills dess får väl mina kollegor ha överseende med viss trögtänkthet och stunder av halvdvala.
Ja, jag säger då det. Så många förlösande skratt var längesedan jag upplevde! Vilka underbara, nya bekantskaper! Tack till er alla för att ni berikar mitt liv!
Så checkade man då in på rehab igår. Träffade gruppen, personal och avnjöt tillsammans den första gemensamma middagen. Tillbringat natten i ett mysigt rum för två, kändes ensamt och konstigt. När jag körde hit igår kom tanken många gånger att vända och styra hemåt igen, men bilen fortsatte mot given destination. Tanken att lämna och svika mina barn känns jobbig.
Nåväl, dagen Idag inleddes med ett rogivande bad i den 34-gradiga saltvattensbassängen. Man kunde enkelt flyta omkring likt en vilsen kork. Efter frukosten samlades alla deltagare och personal för presentation. Alla berättade kort eller långt om sin bakgrund. Jag hann tänka och känna med de andra och undrade hur de hade orkat kämpa, ända tills det var min tur. Det var ju faktiskt jag som satt där, med en lika tuff resa bakom mig som de andra. Hur har jag orkat? Jag har nog ändå inte förlikat mig med situationen. Jag har haft cancer, sjukdomen som börjar på c.
Gjorde en skelettscint i tisdags eftersom jag har ont i ryggslut/bäcken. Skelettet är där metastaser är vanligast vid bröstcancer. Resultatet fick jag idag. Det finns inget som tyder på spridning. Hurra!!!!!
Så sitter man här och året är nu 2013. Tankarna far åt alla möjliga håll och fylls av önskningar om ett friskt år. Inledningen har varit god med lugn och ro, traditionsenlig fest med goda vänner, inköp av nya träningskläder samt invigning av dessa med löpturer (inte så långa eller snabba, men ändå) och första gruppträningspasset efter kulans upptäckt. Det blev Sh'bam med härliga inspirerande M, vilket gav massor av energi. Längtar redan till nästa trots att höger knä protesterar och morrar. Imorgon ska jag en snabbis till jobbet och sedan på tur med bästa C. På lördag firar vi Lillbubblan som fyller hela tre år och på söndag bär det av till Halmstad för rehab. Hade någon annan än en mamma tvekat och varit på väg att ångra sig när det drar ihop sig?! Tror inte det. Nåväl, det ska nog göra gott för kropp och själ. De klarar sig nog utan mig här hemma. Tror jag :)
Tills vi hörs igen
Sköt om er!
Kramen