evasevighet

Idag har Lill-Bubblan och jag varit hemma själva hela dagen. Fantastisk känsla att faktiskt orka vara en någorlunda hyfsat kul vuxen och framför allt en kärleksfull mamma en hel dag. Kan kännas självklart men vissa dagar är det faktiskt omöjligt.
Måendet är för tillfället alltså ganska ok. Känns hyfsat i kroppen (orkar gå några kilometer, man får vara nöjd med det lilla som hon sa, Ida), fortfarande dock ont i munnen, typ brännskadad. Så här en knapp vecka innan nästa behandling känns det som jag inte kommer att bli 'återställd' tills dess. Det kommer att bli dryga veckor oktober ut. Om allt flyter på som det ska är sista behandlingen den 30 oktober.
Längtar efter ett 'normalt' liv. Vad nu det innebär? Men ni vet, vardagsrutiner, jobb (något kul helst) och mys på kvällen, god mat som man känner smaken av och mustigt rödvin som inte bränner sönder tungan. Konstigt det där, när man är mitt i det normala är det så självklart, nästan trist. Utanför det normala är det längtansvärt och så betydelsefullt.

Nu halv åtta hos mig - inspiration!

Kramen