Vakuum
Kategori: Allmänt
Äntligen är alla cellgiftsbehandlingar över och jag önskar innerligt att ingen, ingen skulle behöva gå igenom detta elände.
Nästa vecka drar det igång med strålning. Har redan gjort de förberedande undersökningarna och är nu den enda i familjen som är tatuerad :)). På tisdag kl 8.30 ska jag infinna mig för den första av tjugofem strålningar. Om allt flyter på som det ska är jag klar till jul. Hurra!
Så här, nu efter den värsta fasen, infinner sig en ofantlig trötthet, såväl fysisk som mental. Jag försöker bara låta dagen komma, vila och undvika så många stressmoment som möjligt. Jag inser vikten av att bara vara och att försöka landa i allt som varit och komma skall. Allt har gått så fort och bara snurrat på. Tiden efter den 31 maj då beskedet kom har bestått av operation, oro, väntan på svar, operation igen, behandlingar, smärta, illamående, blåsor, ofantlig trötthet, sorg, sjukhusvistelser, provtagningar, dåliga värden, you name it.... Nu har jag hamnat i ett slags tillstånd bestående av en mängd frågor inför framtiden blandat med ett konstigt tomt trötthetsvakuum. Antar att det är bara att låta tiden gå och fylla den med sådant som ger mig kraft och energi. Ska nu ta en kopp te och därefter en tur med hunden. Energi var ordet, sa Bill!
Kramen