evasevighet

På plats på röntgen strax före kl 08 för injicering av diverse nyttiga ämnen och bildtagning. Injicering, check, kamera, paj. Ok. Jodå, operationen ska kunna utföras ändå, så efter lite väntan dirigeras vi vidare upp till operation av en vänlig man på väg mot samma destination med sin fru. Syftet med vår promenad är densamma. Jag såg samma par en dryg vecka tidigare på bröstmottagningen. Jag hinner tänka att hon borde vara åtminstone femton år äldre än vad jag är. Om jag ändå hade fått bli femton år äldreinnan kulan kom.

Installation och redo i långstrumpor (stay-ups av mindre snygg variant), rock och mössa. Utlämnad på operationsbordet, liten och maktlös, lätt illamående. Borta.

Vaknar, mer illamående. Känner på bröstet. Jo, det mesta (av det lilla) finns kvar. Frågar första ansiktet hur det gått. Oklart svar. Frågar ett känt ansikte från operation hur det gått. Besvärat ansikte och luddigt svar. Fanns det i lymfkörtlarna? Besvärat ansikte. Det gjorde alltså det? Ja, men du får prata med doktorn.

Ännu mer illamående. Tom. Svag. Rädd. Stark. Måste gå.

Samtal med opererande läkare. Glatt ansikte. Varför? Vad konstig hon är.

-Det har ju gått bra idag.

-Jaha.

-Friska lymfkörtlar.

-Va!?

-Nu hoppas vi också på bra analyssvar så kanske det räcker med strålning också.

Tårar, befrielse, mer tårar. Friska lymfkörtlar betyder bättre prognos. Glädjetårar. Hopp. Tro.

Tack alla fina vänner och kära för stöd, humor och värme! Jag behöver er fortfarande. Glada tillrop, humor, medkänsla, vad du än har att komma med, är varmt välkommet.