evasevighet

Say no more....

Då är det nu så att håret börjar falla av. Passar på att njuta extra av att känna vinden i håret (ja, det känns även i det korta). Det dröjer ju liksom ett tag till den möjligheten finns igen. 

 

Kramen

Om ni undrar varför jag inte inte skrivit på länge så är det helt enkelt för att jag haft fullt upp med att njuta av sommaren. Den har ju liksom äntligen kommit nu. Vi tog en dagstur till Öland i tisdags,  de andra dagarna har avnjutits i lugn och ro i trädgården, förgylld av underbara familjen samt besök av fina vännerna V och I. I hade bilen fullastad av diverse prylar jag raggat upp och köpt obesett, bland annat en säng till lillfisen. Nu slipper han trassla in benen mellan sängspjälarna:-) Jättefin var den.

God mat och dryck intages så ofta jag hinner och jag trotsar råden om att akta mig för solen. Tänker att så länge jag mår bra och inte märker något speciellt så måste det vara bra för mig.

Har tänkt på en sak ofta. Jag njuter otroligt mycket av att känna marken mot mina fötter, känner liksom liv och kraft i det. Fantastiskt. Aldrig upplevt innan på deta sättet.

Snart grill. Igen.

 

Sköt om er!

Kramen

Första lilla löpet avklarat efter cyton. Känslan av att faktiskt vara en vanlig fungerande människa är enorm. Njutningen av att leva och och känna groovet i John Mayers låt efteråt bygger på känslan. Njut!

Kramen

 

 

Dagens tips!

En espresso, lika mycket Dooleys (espresso gärna), toppa med vispad grädde. Mumma!

 

Kramen

Glömde ju säga att helgen i Kolmården var helt underbar. Disaffer, linbana och hoppande finer satt som en smäck. 

 

Kramen igen

Jaha, då har jag snart avverkat dag tre i samband med min första cellgiftsbehandling. Dag två till tre sägs vara de värsta. Jag har nog klarat mig ovanligt bra ( om man nu vågar ropa hej). Lätt illamående, en dag utslagen i bingen, muntorr och lite kass i magen känner jag mig helnöjd med. Idag har jag till och med klarat av en promenad à la liten. Så, alltså mina vänner, jag är vid god vigör trots divese yttre påfrestningar. Heja mig ;-) Nu kan det bara bli bättre. För den här gången! 

 

Kramen

Visst är det konstigt. När livet utmanas har livet i sig aldrig varit så kärt förut. Plötsligt inser man att man faktiskt betyder något. För ganska många. Plötsligt inser man att livet i sig betyder något. För en själv. Jag som alltid trott att jag, om jag skulle hamna i ett iskallt vatten i samband men en olycka till havs, skulle överlämna mig åt kylan och vattnet och vila i det. Jag vet nu att jag inte funkar så. Tänk vad man lär sig va. Jag skulle kämpa tills det sista lilla uns av kraft lämnar min envisa lekamen, och det ögonblicket skulle vara detsamma som räddningen. Jag är nog en ganska seg och envis jäkel ändå. Det är nog bra det. Så bara så ni vet nu - jag kommer inte att ge mig i detta. Med all respekt och ödmjukhet till kulan och dess anhängare - jag kommer att vinna denna strid!

 

Kramen

Japp, då har jag fått tid för att operera in port-à-cath den 12 juli samt första behandling den 16:e. Känns bra att komma igång samtidigt som det är lite skrämmande. Det gäller nu att försöka fånga varje dag, varje stund, varje ögonblick av ro, kärlek och glädje. Hade hoppats på lite sol (eller mycket) innan behandlingsstart men det hoppet känns inte så hoppfullt.  

 

Kramen